"The first 50 years of marrige are always the worst" står det på en kylskåpsmagnet hemma hos min farbror och hans fru. De har varit gifta i 43 år.
Jag blir alltid full i skratt när jag läser den. Det är något både komiskt och absurt över det. Ska man stå ut så länge? När man väl ska utvärdera det hela har ju liksom hela livet gått.
I våras pratade jag med en gammal vän. Han har varit gift länge men äktenskapet har inte blivit vad han hoppats på. Han berättade att han och hans fru inte längre har något att säga varandra och gör aldrig något tillsammans. Antingen råder dödskyla eller så bråkar de. De pratar om att skilja sig.
Det kan finnas många skäl att bryta upp.
Och många skäl att stanna kvar.
Statistik är komplicerat men enligt Statistiska centralbyrån är det varje år ungefär hälften av alla äktenskap som håller. Det säger något om hur svårt det kan vara att leva tillsammans.
Jag har också separerat även om det är länge sedan nu.
Jag tror att för mig med skilda föräldrar blev det ett naturligt sätt att hantera en mycket ansträngd livssituation och relation. Det tog många år innan jag insåg att vissa problem går det inte att skilja sig ifrån. Som när samma problem dök upp i senare relationer och jag var tvungen att inse att mycket handlade om min egen attityd och ovilja till förändring.
Panta rei är ett grekiskt uttryck och betyder ungefär "allt flyter". Ett liknande ordspråk är "Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger". Allt förändras. Hela tiden.
Härom sistens pratade jag med min vän igen. Hans fru hade till slut gått med på att gå i parterapi. Det har varit en smärtsam process men de har för första gången på åratal trevande börjat prata med varandra igen.
– Det är som om vi är tvungna att lära känna varandra på nytt, sa han. De hade upptäckt att båda har förändrats över åren men att de aldrig hittat ett sätt att prata om det.
Om man betänker att det stämmer att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger skulle ju faktiskt ett femtioårigt äktenskap kunna vara ett riktigt äventyr.