Det är lätt att känna vanmakt när man jobbar ända in i kaklet i sommarhettan och kommer hem till dagens andra arbetspass. För det där griniga "snaaaart" som är standardsvaret på varje uppmaning att göra en liten insats i hushållet betyder ju i de flesta fall "aldrig". Har jag hört från andra. Hemma hos oss funkar allt förstås klockrent (varför min näsa växer och min tunga svartnar i detta nu kan jag alls inte begripa).
Men just nu är sommarkaoset aktuellt för att det snart blir mindre aktuellt. De kommer ju inte att vara kvar, de stora små liven. Det omöjliga, att familjemedlemmarna inte längre bor under samma tak, blir ett faktum.
Det har varit rörigt i så många år med så många saker. Först napparna, de ständigt tappade småstrumporna, de sylvassa legobitarna, smulorna i soffan, de intorkade matresterna i tripptrappstolen. Sen de små kladdiga händerna som plötsligt blivit stora nävar som letar efter laddarsladdar och bilnycklar. De små knubbiga fötterna som har blivit 43-or på väg ut genom dörren i riktning mot vuxenlivet.
Nu är vi där och det är helt i sin ordning men hjärtat går sönder. Och det ska gå sönder igen och igen de kommande åren även om det dröjer innan hon med 37-orna kliver ut genom dörren. Någonstans har jag förstås insett hur det ska bli, men det gör inte mindre ont för det.
Jag kommer att vänja mig. Anpassning är människans bästa gren. Men en dag, vilken dag som helst, kanske jag rent av låter disktravarna och tvättberget stå utan åtgärd ett tag. Bara så att jag senare kan minnas ordentligt hur det var. Så att jag kan förstå i nuet hur betydelsefull röran är. Och så att jag någon enda gång ska få se om "snaaaart" verkligen betyder "aldrig".