Minns ni den perioden i livet då man knappt sov och ändå steg upp lika hajpad dagen därpå? Tiderna då man aldrig var morgonpigg men alltid hade bättre för sig än att sova? Och hursomhelst så orkade man ändå alltid, med allt. Jag minns, och det får mig att tänka på vad som har förändrats sedan dess.
Jag säger ofta att jag fortfarande känner mig som 23. Jag orkar fortfarande jogga lika länge, gungar fortfarande utan att bry mig om vad folk tycker och tänker om det och lipar fortfarande åt treåringar som lipar åt mig på bussen. Åldern, tja, det är ju bara en siffra, hör jag mig själv säga, år efter år. Men när jag tänker efter begriper jag att det är långt ifrån allt som är sig likt. Jag vet inte hur och när saker och ting började förändras. Men jag vet att jag inte längre varken vill eller orkar hänga på stan varje kväll i ett myller av människor. Det känns som rena plågan att komma hem vid midnatt när jag dagen därpå ska upp och jobba.
Jag vill mycket hellre ha min tid på soffan under ett täcke och se två avsnitt av min favoritkriminalserie. Jag längtar till det varje dag och njuter när det äntligen är dags.
Åldern är en siffra men åren verkar ändå ha en inverkan på vad vi definierar som skönt eller jobbigt. Och visst ska man se till att göra det man njuter av så länge man kan? I år tillbringade jag min födelsedag på soffan under mitt favorittäcke! Lite choklad till kaffet och bästa väninnorna som gav födelsedagsbarnet massage; det var i alla fall vad jag definierade som skönt när jag fyllde 28!