Vi är många engagerade i klimatfrågan idag. Äntligen. En anledning är, troligen, att det inte går att blunda längre, för helt klart är det något skumt som sker i naturen. För ett år sedan gjorde jag en klimatkoll på nätet, Världsnaturfonden (WWF) tillhandahåller en sådan och då brände, hemmavarande, sonen och jag 2.8 jordklot.
Jag var helt skakad den gången. Nu har vi ingen mopedbil längre så, glad i hågen, gjorde jag om testet. Den här gången skulle vi väl få stjärna i kanten, men nähä. Vi ligger lågt på resor (de blir buss och samåkning med vänliga grannar numera) men högt på bostad och mat. Svårt när vi inte köra självhushåll, eller tål allt vi borde äta.
Summan av testet är att vi, som inte reser utomlands och inte ens till Öland längre, lever som om vi hade 2.1 jordklot till vårt förfogande. Våra utsläpp per år är 4.88 ton koldioxid. Och det känns inte alls bra att inse att vi, som gör allt för att minska vårt avtryck, ändå tar alldeles för mycket av planetens gemensamma resurser. Svenskens snitt är 10.7 ton/år, det känns inte som en tröst precis men vi i väst konsumerar, hänsynslöst, mer och mer så jag är inte förvånad.
Inte nog med att västvärlden, som i alla tider sugit ut fattigare länder, nu fortsätter att kvadda vårt gemensamma klot, trots att vi vet vad vi borde göra. Och jag hör folk säga att det tänker minsann inte sluta resa. Och om jag får ”svära i kyrkan” lite grand så borde vi kanske fundera över allt resande. Som alla som flyger/bilar till tävlingar, långväga matcher, de som bara måste uppleva den sista glaciären eller bara smaka maten på andra sidan jordklotet. För att inte tala om helgen i Rom eller shopping i London.
En sorg är vad det är, för hur skall vi kunna leva inom gränserna för en planet 2050?
I dag behövs hur mycket nytänkande som helst, inom alternativa bränslen för bilar och flyg, till vad regering, företag och vi själva kan göra för miljö och klimat.
De unga har redan börjat, skall vi följa dem eller bli akterseglade? Valet är vårt.