Insändare: Vi måste fortsätta argumentera för ett öppet samhälle

Jag har full förståelse för att Jimmie Åkesson tar sig ton. SD har lyckats ta sig in i stugvärmen och får mer uppmärksamhet och möjlighet till påverkan än någonsin. Det skrämmer mig. De satsar på att bli största parti och är på god väg att bli det i LO-leden. Den arbetarklass som kanske skulle fundera på vad SD:s politik innebär. För sjuka, arbetslösa, äldre. För de som står långt från arbetsmarknaden. För dom själva.

Det är så lätt att ta till sig locktonerna om massinvandring, miljardrullning hit och dit, hårdare tag. Och så fort någon, exempelvis jag själv, ifrågasätter politiken och innebörden, så blir påhoppen grova. 
Det skrämmer mig. Vanligtvis intelligenta och trevliga människor nedlåter sig till den typen av argumentation.
Och varför? För att det är det enda sättet de känner till att tysta kritiken och oliktänkande? Skräm till tystnad, skräm mer. 
För att skrämma är bättre än att berätta vad politiken innebär. Egentligen.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att vid flertalet tillfällen träffat och pratat med företrädare och anhängare till SD. Det har, utan undantag, varit något jag helt kan klara mig utan. Och det skrämmer mig. Både för tonläge och bemötande men framförallt för det ihärdiga förnekande av historien och konsekvensen av politiken. 
Mitt bidrag till historien och samhället är att ihärdigt prata för alla människors lika värde. Att vi ska hjälpas åt. Att fortsätta argumentera för ett solidariskt och öppet samhälle.