Inte lätt att vara friidrottare i Katrineholm. Jag tänkte att jag ska berätta om hur det är att vara friidrottare i Katrineholm. På sommaren fungerar det fint med Backavallen förutom att våra hoppmattor förstörs och inga pengar finns för att bygga skydd till dessa.
På vintern tränar vi i D/E hallen i Duveholm. Jag är tresteg och längdhoppare, vår hoppgrop som har saknat sand (det behöver fyllas på) sedan i våras.
Jag kan berätta att landa i för lite sand efter att ha färdats i luften i sex meter är ingen trevlig känsla och väldigt lätt att skada sig. I förra veckan skulle jag träna tresteg med full ansats, det går inte för ansatsbanan är för kort.
Jag valde att hoppa från nio meter plankan i stället för att kunna få full ansats men med ett övertramp på en halv meter gjorde att jag landade i väggen. Ja så kort är gropen. Normalt sett hoppar jag från 11 meter planka då hoppen nu är runt 13 meter. I mars väntar USM utan möjlighet att träna in full ansats. Lite som att träna bordtennis på ett halvt bordtennis bord.
Att försöka träna sprint är nästan omöjligt, vi kan springa cirka 25 meter innan vi måste bromsa. Vem springer 25 meter?
Stavhoppsmatta har saknats sedan vi började i D/E hallen och båda höjdhoppsmattorna är utdömda.
Hallen är så liten så när vi är på plats flera grupper kan vi inte göra det som är planerat i träningsschemat.
Är man över 15 år så är det omöjligt att utvecklas som friidrottare i Katrineholm ända sättet är tyvärr att söka sig härifrån.