Det finns mer än 21 500 arter i den svenska skogen. För många skogsägare är det bara en dryg handfull av dessa arter som är av intresse – träden nämligen. De är ekonomiskt betydelsefulla, vilket inte slemsvampar och allsköns undervegetation är. Men skogsägarna driver med Centerpartiets hjälp på för att inte behöva ta något ansvar för de arter som inte är träd.
Vårt trädbruk bedrivs mestadels i något som trädnäringen kallar för ”skogen”, när de menar platser där träd växer. EU klassar nu vårt sätt att hantera träden som ett icke-hållbart skogsbruk. Skrattretande nog förenas nu svenska markägare (de som äger träden) med trädforskningen (inte träforskningen, som är något annat), trädnäringen och trädpolitiken i en samlad mycket stark reaktion mot EU, som har mage att kritisera den svenska (skogs-)trädnäringen för att inte vara hållbar, den som är den i särklass ”mest genomtänkta, uthålligaste och mest omhuldade i alla led”. Det är ju pinsamt att skogsnäringen i Sverige, som väl sett sig själv som ett föredöme, nu visat sig vara i strykklass. Om Sverige fasthåller motståndet mot EU-lagstiftningen, så borde EU helt enkelt införa sanktioner mot Sverige.
Den skogsutredning som tillsattes som en följd av januariöverenskommelsen 2019 syftade till att klargöra möjligheten att balansera ett ökat självbestämmande för markägarna men med bibehållen inriktning mot att stärka/bibehålla bevarande av biologisk mångfald.
Den fjällnära skogen följer hela den svenska fjällkedjan från Trandstrandsfjällen i söder upp mot Treriksröset. Den skogen innehåller den sista resten av självsådd skog med ett ekosystem som är intakt och ursprungligt. Utredningen föreslår att hela denna skogskedja ska undantas från skogsbruk. Från markägarhåll har protesterna mot just detta varit mycket stark. Argumenten mot utredningens förslag berör aldrig värdet av att vår sista sammanhängande skog har något som helst värde bortom de ekonomiska vinster som ett kalhyggesbruk kan ge dagens markägare; nästa skörd, om en hygglig föryngring äger rum, kan äga rum först om 100 år. Ersättningen från staten till markägarna beräknas av utredningen omfatta ca 15 miljarder.
Men markägarna är mycket upprörda, likaså de ekologiskt skolade medborgarna, men av motsatta skäl.
Markägarna befinner sig i samma rovdriftstänkande som de som hugger ned regnskogen i Brasilien ock Indonesien för att istället odla sojaböner eller oljepalmer.
Där är vi nu. Detta får inte ske!