Varför är det så svårt att få hjälp till barn, och även vuxna, hos både psykiatrin socialtjänsten? Jag har kämpat i cirka 35 år för att få rätt hjälp till min nu vuxna son som blev uteliggare och missbrukare. Han saknar försörjning och hjälp från socialen eller psykiatrin och är i dag försvunnen utomlands.
Nu behöver min dotter hjälp som kämpar för sina två barn som mår dåligt och behöver utredas inom psykiatrin. Hon har vänt sig både till socialtjänsten och Bup utan att få något stöd. Vad ska man göra för att få hjälp idag?
Är det meningen att jag som mormor ska behöva agera psykolog/avlastningsfamilj? Jag vill inte att det ska upprepas med mina barnbarn, det som skett med min son.
Varför kan inte samhället stötta oss när vi behöver hjälp?