Före pandemin var somligt bättre och somligt sämre. Under pandemin har "normalt" alltmer förändrats. Synen på, och attityden gentemot, välfärdsbegreppet har förändrats i takt med pandemins framfart. Den svenska skattefinansierade välfärdsmodellen har brutits upp från att vara solidariskt generell till att mer och mer betona den enskilda egoismen. Den första akten befinner vi oss i. En pandemi som inte bara krossar företag utan även störtar familjer och individer ner i en ekonomisk och social otrygghet. Hur blir det sedan? Välfärdens andra akt kan vi bara spekulera i. Det vill säga vi som fortfarande får vara delaktiga i den svenska välfärden.
En del anser att skattesänkningar är bra. Ja, kanske för företagare, men för arbetaren? Kommer den på grund av pandemin avskedade arbetaren att återfå sitt jobb på grund av sänkt arbetsgivareavgift? Förmodligen inte, enligt experter. Förmodligen, enligt politiker. En del får nobben av vårdcentralen när de känner sig sjuka, blir tipsade om Alvedon och vila, och dör utan att få vård. Andra aktens tragedi börjar närma sig. Somliga vill satsa allt på att hjälpa de nyarbetslösa. Gott nog, men vem ska hjälpa alla de som är långtidsarbetslösa och nu får stå tillbaka. Kommer ridån att gå upp för alla som lever i socialt utanförskap, eller ska dom tvingas missa den andra akten av vårt lands sociala utveckling?
Den ekonomiska välfärden kommer nog att ta fart och inte, i framtiden, påverkas alltför mycket av pandemin. Däremot är jag undrande inför vad som händer med den som hamnar utanför regelsystemet. Regler behövs för att skydda sanning och rätt. Men vad händer när regler blir ett skydd för ansvarslösa handlingar? Risken är nog stor för att den andra akten blir tragisk.
Tänk om vi kunde få till stånd en välfärdsdiskussion med utgångspunkt i vilka som ska få ta del av samhällets välfärd. Eller kanske ännu bättre: Vilka ska ställas utanför välfärden och varför?