Längs vägen försöker vi riva murarna, karriärerna, lagarna men möts av paragrafryttare, oetiskt bemötande och framförallt okunskap.

Min son närmar sig 30 och vi möter en regel att nu gäller inte hans aktivitetsersättning så mycket längre, När man inte faller inom normen, det vi kallar det normala, vad är man då? Han har autism.

Vi ska ansöka om sjukpenning, så kallad sjukpension och min sorg tar över, en i övrigt frisk person ska bli sjukpensionär. En person som myndigheter inte längre kan ha i sitt system men med en aktivitet ändå blir en pinne i statistiken. Hemskt men sant.

Samhället, alltså vi själva, som har skapat normerna, det normala som vi ska förhålla oss till och jag om någon vet att det inte är lätt att möta dessa oskrivna regler och lagar som jag inte kan göra något åt. När jag som ung mamma med trasiga jeans och ring i näsan, med ett barn som inte ville lära sig att prata och mitt första möte med vården, det första bemötandet, bara blev, ja, du läser väl för ditt barn?

Varje kväll mötte vi sagornas värld, den onda och den goda, prinsen och draken, vi såg resan till Melonia tusen gånger, lekte ur filmen Toy story, där superhjälten Buzz Lightyear som trodde att han kunde göra storverk, till slut ställer sig på ett köksbord och flyger ut med orden, mot oändligheten och vidare. Jag önskade att oändligheten var större än de ord vi mötte längs vår väg.

Jag har många gånger famlat i mörkret, fallit i tron att nu orkar jag inte mer, känt mig värdelös som mamma för att jag inte kunnat stå upp för mitt eget barn. Men glädjen har också funnits där, i våra möten har vi också träffat fantastiska människor som mött oss precis där och var vi var. LSS handläggaren, som trots att hon egentligen inte gjorde hembesök, kom hem till oss, för att jag faktiskt lät trevlig på telefon! De på skolan som gjorde scheman, anpassningar och hjälpte oss med utredning. Känslan när sonen fick beställa på engelska på en restaurang i London, eller när vi läste om grekiska gudar och besökte de på öarna i medelhavet.

Stolthet när han hade utställning av sina fantastiska bilder som bara finns i min fantasi. Hur jag genom sonen, växt som människa, inte bara i mitt yrkesliv utan också som människa, i mitt eget bemötande, kunna ha förmågan att se mellan raderna, kunna tänka tvärtom och känna den glädjen genom de människor som passerar på hans dagliga verksamhet och få möta de, precis som de är.

Jag kör längs dimmiga vägar, det närmar sig höst, solens strålar blänker igenom de olika nyanserna av grönt på trädet, vissa bleknar i gult, andra i rött och orange.

Jag tänker ändå att vi alla är olika, fast att vi växer på samma träd. 
Och trots att jag faller, låter jag trädens löv ta emot mig.

Mot oändligheten och vidare.