Ett ledord i politiken är att lyssna på forskningen. Vilket bara är positivt. Forskning handlar om att ge svar på obesvarade frågor och beskriva verkligheten som den ser ut. Ett område då detta inte gäller är dock narkotikalagstiftning. Sedan eget bruk av narkotika kriminaliserades 1988 har ingen vetenskaplig utvärdering av lagstiftningen tillåtits göras. Vi vet alltså inte om Sveriges linje i narkotikafrågan fungerar eller ej.
Detta är allvarligt då Sveriges linje går rakt emot övriga världen. Medan vi står fast vid hårda straff och lägger stora resurser på att straffa enskilda narkotikaanvändare, går resten av världen mot legalisering och human skademinimering.
Det har varit märkvärdigt tyst i debatten om att Tyskland är på väg att legalisera cannabis. Något som kommer sätta vår narkotikapolitik under stor press.
Om svenska politiker tänker övertyga resten av världen att Sveriges repressiva linje mot narkotika är sanningen och ljuset, då behöver vi hårda fakta och vetenskap. Rationella tyska politiker övertygas näppeligen av breda svenska leenden och självgodhet.
Att bruket av narkotika i Sverige ökat stadigt sedan början av 1990-talet, den svenska gangsteranarkin och att vi har en av Europas högsta narkotikarelaterade dödligheter kan ju tolkas som att vår linje inte varit toppenjättebra. Men hela poängen med vetenskap är att man inte vet svaret på förväg.
Det är möjligt att Sveriges linje är världens bästa, och att det hade varit ännu värre med annan politik. Men om man inte undersöker saken vetenskapligt så vet vi helt enkelt inte.