”Som företagare är att anställa likställt med att bjuda in en annan person att bo i sitt hem”. Så skriver Bengtsson och Vasiliou (KK 19/2-24). Märklig jämförelse, bjuds det in på grund av vänskap eller uthyrning till vem som helst?

Tja, att döma av resten av artikeln ska det vara endast potentiella övermänskliga medarbetare som skall bjudas in till samhörighet. Nu tror jag ju naturligtvis att Bengtsson och Vasiliou menar väl med vad som skrivits. Men det tycks som om den där kontakten med verkligheten inte riktigt nått fram.

De flesta långtidsarbetslösa tillbringar sina dagar på antingen arbetspraktik eller coachningsföretag. De flesta coachningsföretag tjänar stora pengar på en bristfällig coachning. Få av de inskrivna får jobb. Varför?

Kan det vara så att dessa personer inte anses värdiga att bjudas hem av arbetsgivare? Kan det tänkas att de tillhör ”den oanställningsbara gruppen” av arbetslösa, den som alla pratar om, men som ingen menar allvar med?

De flesta av dessa långtidsarbetslösa är bra människor, somliga med viss problematik och andra med funktionella svårigheter.

Men, kära företagare som sägs skapa jobb och trygghet för Sverige, börja se potentialen hos dem som kanske inte strävar efter att bli hembjudna till er men som strävar efter, vill och kan vara bra medarbetare i era företag.

Det är väl inte för mycket begärt?

Björn Blid (S)
Vingåker