Tabun i vår tid och yttrandefriheten

Vilket pris är för högt i yttrandefrihetens namn, frågar insändarskribenten.

Vilket pris är för högt i yttrandefrihetens namn, frågar insändarskribenten.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Insändare2020-10-29 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den tragiska händelsen som hände i Paris för någon vecka sedan då en lärare blev halshuggen på gatan av en 18-årig islamist, därför att han under sin lektion i yttrandefrihet visade en karikatyr av profeten Mohamed, har väckt starka reaktioner i hela Frankrike.

Journalisten Ronan Planchon skriver i dagstidningen Le Figaro: ”I skolor, högskolor, gymnasier, universitet är det möjligt att prata om alla ämnen förutom från Bibeln, förutom Koranen, förutom homosexualitet, förutom koncentrationsläger, förutom abort. Den långa listan över ämnen som sannolikt kan orsaka kontrovers i klassrummen i vissa skolor fortsätter att växa i takt med att obskurantismen utvecklas. Le Figaro har samlat vittnesmål från lärare som är rädda för att diskutera pågående frågor. För att undvika en kontrovers, ett överfall eller värre.”

Tidningen fortsätter att beskriva konsekvenserna av detta problem (som inte är begränsat till Frankrike) där lärarna beklagar dessa attacker mot sekularism, som media ignorerat och där deras hierarki är styrd av doktrinen ”inga vågor” och en ”gammal generation av vänsterlärare” som blundade.

Tidningen rekommenderar boken, ”Sekularism: ”skolan är inte där för att ta hänsyn till känsligheten hos var och en.” 

Som i Frankrike har vi i Sverige under lång tid alltmer börjat förbjuda eller rensa bort litteratur där bilder eller uttryck förekommer som på olika sätt kan anses anstötliga av diverse minoritetsgrupper i samhället. Eftersom det så kallade sekulariserade samhällsidealet fått lättare acceptans i Sverige än i Frankrike, har också processen inneburit blodigare offer där än här. Konflikten mellan kristendomen och islam är troligen en av orsakerna till denna skillnad.

Men frågan kvarstår dock för oss svenskar. Hur anpassningsbara är vi egentligen till det sekulariserade samhället och dess konsekvenser? Har våra media varit representativa för hela det svenska folket då de anlagt tonen och underlättat för den samhällsbild som vi har i dag?

För många är det säkert ett för högt pris att mörklägga ”opassande” avsnitt i vår historia eller förbjuda gamla populära barnböcker.

Vilket pris är för högt i yttrandefrihetens namn?