På ytan verkar Sverige vara ett drömland om man förbiser allvarlig kriminalitet i vissa förorter. Vårt land är vackert, rikt, har hög utbildningsnivå, är högt industrialiserat med en majoritet av befolkningen som lever ett liv som de flesta på planeten bara kan drömma om.

Men en djupare analys visar en helt annan bild som präglas av segregering, degenerering och brist på klokhet. Vem axlar merparten av skitjobben i Sverige – inom restaurangnäring, sophämtning, reklamutdelning, hemtjänst, hotell, fönsterputsning, städning, gatsopning, byggnation, övervakning, kemtvätt, transporter, biltvättning, matutkörning, taxi, lagerhantering och sanering? Svaret är våra invandrare! Utan invandring hade situationen sett helt annorlunda ut.

Vem tillverkar merparten av vår masskonsumtion? Svaret är orimligt billig arbetskraft med undermåliga arbetsförhållanden i fattiga länder! Produktionen är inte bara inhuman och starkt orättvis men möjligheten är också tidsbegränsad då deras löner stiger med tiden. I Sverige växer samhällsproblemen kontinuerligt i form av mental ohälsa, långa köer inom sjukvård, ökande digital kriminalitet, fler som inte klarar skolan, fulla fängelser, mer våld i relationer, ökande fattigdom, och stora brister inom äldreomsorgen.

Listan är lång. Därtill kommer alla globala utmaningar som hotar vår existens!  Samtidigt har vi uppfostrat våra ungdomar till att slösa bort nästan all ledig tid på sociala medier, och gjort dem nästan helt inkapabla att hantera den utmanande framtid som väntar dem. Jag inser att min samhällskritik är svidande och svår att ta till sig, men vi vuxna måste ta vårt ansvar, och då menar jag främst politiker. Sverige kan och bör vara ett föregångsland. Det innebär att våga vara radikal, kreativ, lyssnande, reflekterande och självkritisk. Det är dags för Sverige att vakna upp och visa klokskap!