Alla är överens om att språk förändras över tid. Språkets grunder förblir dock oförändrade och förändringarna är små och omärkliga för de flesta användare. Tydligast märker man dessa förändringar när det gäller semantiken, alltså ords betydelse. Många ord har idag en helt annan betydelse än när vi äldre gick i skolan, så som till exempel ”grym”, som förr betydde ”elak” som idag har helt motsatt betydelse, ”utmärkt” eller ”fantastisk”. Ett ”album” var för oss fyllt med foton, idag betecknar det en sångares mödor att producera en CD. Detta kan uppenbarligen skapa missförstånd mellan yngre och äldre.
Betydligt ovanligare är förändringar i syntax, det vill säga det vi kallar grammatik. Ännu mer ovanligt är att ett ord eller uttryck byter ordklass, vilket nu har skett med ordet ”här”, som traditionellt hör till gruppen adverb och som ingår i det demonstrativa pronomenet ”den här”. Ordet ”här” är alltså, likt alla adverb, oböjligt och har så varit långt tillbaka i tiden.
Men – de som talar svenska uppfattar inte ”den här, de här, det här” som pronomen, utan som adjektiv och lägger gärna, i talspråk, till ett ”a”, både i singularis och pluralis (som man gör normalt med adjektiv: en stor sal – två stor_a salar) Så till exempel kan man höra ”den hära gatan, det hära huset, de hära problemen”, vilket är mer regel än undantag idag. Vanligast är att höra ”hära” tillsammans med plurala substantiv – ”de (dom) hära husen, de (dom) hära böckerna, de (dom) hära byxorna” men det förekommer också flitigt i singularis. Användare kan vara vem som helst, programledare i teve inte undantagna, och vi får kanske finna oss i att detta är en av de förändringar som svenska språket genomgår. Kämpa emot? Lönlöst.
Roland Wahlgren, pensionerad lektor