År efter år har det rapporterats om kommuners nedskärningar i äldreomsorgen, sällan om tillskott eller förbättringar. Vi och andra har länge krävt förändringar, men bristerna har bestått. Ingen kan längre blunda för verkligheten.

Personalen måste ha bättre arbetsvillkor. Det handlar om löner, heltidstjänster, mer inflytande över arbetet, mindre arbetslag, annan styrning och kontinuerlig kompetensutveckling.

Omsorgen blir fragmentiserad genom hög personalomsättning, stress och kompetensbrister. I Vingåker och Trosa träffar äldre med hemtjänst i genomsnitt 20 respektive 19 personer under en 14-dagarsperiod. Tryggheten för vårdtagaren blir lidande, när man inte vet vem som kommer in genom dörren.

Ingen vårdtagare ska behöva känna sig otillräcklig eller otrygg med stödet från äldreomsorgen. Både vårdtagare och anhöriga behöver bättre överblick på när, var och hur insatser ska utföras.

För att den medicinska kompetensen ska förbättras i hemsjukvård och på särskilda boenden, på ledningsnivå och på golvet, måste vår region ta ett större ansvar. Bara 35 procent av de på särskilt boende i Katrineholm anser det vara lätt att vid behov få kontakt med läkare, sjuksköterska eller boendepersonal, i Oxelösund är siffran 37 procent.

Staten måste också ta större ansvar – skärpa Socialtjänstlagen så äldre får rätt till goda levnadsvillkor och införa nationella minimikrav på kvalitet i omsorgen.

Vi kräver att en bred kriskommission för svensk äldreomsorg tillsätts för att analysera dagens brister och snabbt agera för att förbättra situationen såväl på kort som på lång sikt. Kriskommissionen måste också finnas lokalt så att vår röst blir hörd i såväl i kommunala som regionala pensionärsråd.