Folkhögskolan är byggd på tanken om att demokrati främjas av en jämn utbildningsnivå bland befolkningen, men för fullständig demokrati krävs att alla har rätt till utbildning utifrån sin abilitet. Nu har vi en politik som anser att alla ungdomar ska utvecklas på samma sätt samtidigt, oberoende av miljö och förutsättningar.

Under tre specifika år, mitt under en period då hjärnan utvecklas på så många plan samtidigt, förväntas man också leverera den prestation som resten av livet sedan hänger på, även om man drabbats av sjukdom eller någon i ens närhet går bort. Samtidigt går en ökande mängd gymnasieungdomar in i väggen. Då måste det finnas möjligheter senare att kunna komma tillbaka till utbildningen och livet.

Folkhögskolans koncept går ut på att alla ska utvecklas från precis där de står nu. Inlärning, utveckling och förmågan att peppa andra i sin omgivning till just det står i centrum. Vi breddar våra perspektiv av varandras erfarenheter och växer på ett sätt som ingen pedagog kan lära ut.

Den traditionella skolan är såklart också viktig (och behöver också ökat ekonomiskt stöd), men den passar inte alla personer och allas tidslinjer. Man borde kanske fråga sig om kunskap ändå inte är viktigare än att alla stöps i samma form?

Olika kulturutövanden, öden och språk möts och vävs samman i folkhögskolans livfulla rum. Helheten inspirerar till nya framtidsvisioner, integration och känslan av ett större personligt värde.
Folkhögskolan har en otroligt viktig plats i vårt samhälle. Framförallt om vi ska fortsätta kalla oss demokrati.