Bristen på jämställdhet syns i många olika delar av, och på många olika sätt i dagens samhälle. 6 av 10 som läser på högskola/universitet är kvinnor, allt fler kvinnor blir ledare, men när det gäller ägande har vi fortfarande långt att gå innan kvinnorna kommer ikapp männen.
Löneskillnaderna mellan könen minskar långsamt men är fortfarande oacceptabla. Det är en skam att så många kvinnor fortfarande misshandlas psykiskt eller fysiskt - av män. Att så många tjejer och kvinnor inte själva får avgöra sin framtid, själva bestämma var de ska bo eller vem de ska älska eller leva med. Att kvinnor i alla åldrar ska styras av männen och i vissa fall hotas och tom straffas för familjens heder. Har vi inte kommit längre?
För visst har vi kommit långt sen Julitas Elisabeth Tamm med flera kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt? Visst är det fantastiskt att vi har tongivande och hyllade ledare runtom i världen som är kvinnor, som Jacinda Adern och Angela Merkel? Även hemma i Katrineholm visar sig jämställdhetsarbetets framgång; kommundirektören, en världsmästare i bandy, flera olika förvaltningschefer är kvinnor. Men vi kan på inget sätt vara nöjda.
För kan vi titta dagens unga flickor i ögonen, och hävda att det inte blir mer jämställt än så här? Kan vi titta våra döttrar i ögonen och på allvar mena att vi inte kan komma längre? Kan vi förklara för flickan som tvingas gifta sig med någon som hennes familj valt åt henne, att vi måste glädjas åt att de flesta tjejer får ju älska den de själva väljer? Kan vi rättfärdiga att det Sverige många familjer flytt till inte tänker kämpa för deras jämställdhet så som vi kämpar för flickorna med svenskt ursprung, utan låta dem leva i en (o)jämställdhet som motsvaras av Sverige för flera generationer sen? Kan vi acceptera att många kvinnor med invandrarbakgrund fastnar i utanförskap för att de inte får lära sig och utveckla sin svenska ordentligt?
Nej, det duger inte alls. Som fäder och medmänniskor kan vi inte svika våra tjejer och kvinnor på det viset, det är inte en värld vi är villiga att acceptera för våra döttrar. Det finns mycket kvar att göra, många strider kvar att kämpa, och vi Liberaler tänker fortsätta ta fajten för flickorna och kvinnorna i Möjligheternas Katrineholm.