Förr i världen – en mansålder sedan, ungefär – fanns en doktor i Katrineholm som hette Lindström och han hade sin praktik på Köpmangatan. Dit kunde man gå om man var lite krasslig. Först fick man prata med syster Ebba och därefter var det bara att slå sig ner i väntrummet och vänta på sin tur. Enkelt och praktiskt och alltid blev man väl mottagen och fick prata med doktorn om sitt problem. Om man hade lite för hög feber för att kunna ta sig till mottagningen tog doktor Lindström sin väska och gjorde ett hembesök.

Jag hade anledning att fundera över detta häromsistens när jag, vilket som tur är inte händer särskilt ofta, kände ett behov att få tala med ”min” läkare på den vårdcentral jag tillhör. Jag ringde dit, fick göra ett antal knappval och vänta en halv dag innan jag blev uppringd och fick tala med en levande människa. Vederbörande ville veta anledningen till min önskan att träffa min läkare. Det tyckte jag verkligen inte att hon hade med att göra; det var uteslutande en sak mellan mig och min läkare. 

Eftersom jag enligt hennes uppfattning inte var tillräckligt tydlig med mina problem, så hamnade jag som straff långt ner på någon angelägenhetslista. Jag fick den bestämda känslan att hennes primära uppgift inte var att tillgodose mina önskemål som patient utan att i stället i möjligaste mån se till att jag inte skulle besvära doktorn med mina otydligt beskrivna problem. Jag har närstående som i liknande situationer blivit hänvisade till såväl sjukgymnaster som tandläkare. Allt med syftet att hålla mig som patient så långt borta från den efterfrågade läkartjänsten som möjligt.

Det här är inte någon kritik mot den personal som har den här otacksamma rollen i systemet. De har sina instruktioner att följa. Felet ligger högre upp och består i att hela primärvårdsapparaten är helt genomsyrad av producentintresset och först i andra hand av patientintresset när det självklart borde vara tvärtom.

Den här grundsynen är så djupt rotad i systemet att det inte går att ändra med mindre än total sjukvårdsreform. Jag har inte så mycket gemensamt med Kristdemokraterna i sin nuvarande form, men jag gillar deras förslag att skrota landstingen. Jag är säker på att det är det enda sättet att hitta fram till en ordning och en organisation med det uttalade målet att i varje läge prioritera patienten och dennes behov i stället för att utgå från vad som är optimalt för dem som producerar tjänsterna.

Dr Lindström – kom tillbaka!