Läste för en tid sedan en krönika i en av de största rikstäckande avisorna. Krönikören gav oss en skräckskildring från en akutmottagning i Stockholm. Han hade inte själv upplevt ”misären”, utan fått uppgifterna återgivna av en bekant. En äldre kvinna med proppar i bägge lungorna fick vänta sju timmar innan någon ens fick tid att fråga vad hon hade för problem. En man med brusten blindtarm fick vänta 20 timmar på hjälp och då var läget livshotande.
Korridorerna var fulla med sängliggande patienter med olika ibland smittsamma åkommor. Personlig integritet var det inte fråga om. Både känsliga samtal och oskylda kroppar exponerades för öppen ridå.
Att allt detta stämmer är inget jag tvivlar på. Inte heller tycker jag det är klokt att tusentals personer ska avskedas bara på de stora sjukhusen i Stockholm. Allt i besparingssyfte – välfärdslandet Sverige har inte längre råd att ta hand om de sjuka.
Till slut kom den slutkläm jag förstått skulle komma, redan då jag läste överskriften. ”Det är flyktingpolitikens fel, vi tar emot fler än det finns plats för”.
Varför skulle jag tro på det? Vad finns det för garantier att en mindre kostnader för flyktingmottagning skulle ge pengar till sjukvård och äldreomsorg? Vad är det som säger att man då inte skulle passa på att sänka skatterna ännu mer för dem som redan har det gott ställt? För det är ju det som sker – ju fler skattesänkningar – desto större skillnad mellan fattig och rik.
Att ta emot människor som flyr från krig är en humanitär åtgärd, som med empati borde ta för självklar.