Jämställdhetsminister Paulina Brandberg, Liberalerna, och migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Moderaterna, uttrycker i en stor morgontidning bestörtning över dennes avslöjanden om arbetsförhållandena i samband med granskning av bärindustrin. Ett par dagar senare hakar LO:s ordförande Susanna Gideonsson på och kräver en ändring av lagen. Man kan tro att de levt på en annan planet under de senaste 30 åren.
Redan på 1990-talet började utländska bärplockare resa till Sverige i förhoppning att tjäna välbehövliga extrapengar. Det dröjde inte länge innan de första larmrapporterna kom och de lät ungefär som de gör i dag.
Skandalerna har duggat tätt sedan dess. Nya avslöjanden om oseriösa kontrakt, miserabla boenden och slavlöner kommer varje år. Ändå tillåts detta få fortgå, och vår regering låtsas vara lika chockade varje gång de konfronteras med nya skrämmande fakta. Nya löften om åtgärder avges. Löften som aldrig infrias.
En återkommande fråga, som dock aldrig har besvarats, är varför vi inte sätter stopp för denna omänskliga exploatering av fattiga risbönder från andra sidan jorden? Och istället ger jobben åt några av de 100 000-tals arbetslösa i Sverige som anses stå långt i från arbetsmarknaden på grund av brist på utbildning eller kunskaper i det svenska språket. I bärskogen och på hjortronmyrarna krävs varken det ena eller det andra, bara ett mått av sund arbetsvilja och en hyfsat frisk kropp.
Jag ställer därför återigen samma fråga till ansvariga: varför importera arbetskraft, som tvingas skuldsätta sig för att ha råd att flyga hit och allt som oftast återvänder hem grundlurade och blåsta, utan en krona i lön? Vi har ju all arbetskraft som behövs i bärindustrin här i vårat eget land.
Inte bara skulle långtidsarbetslösa få en chans att tjäna egna pengar och komma in i gemenskap, utan det skulle även leda till stora besparingar för samhället och ett lyft i många individers tillvaro.
Frågan har ställts i 20 års tid i olika forum men den har ständigt mötts av kompakt tystnad. Det är dags att ändra på det nu.