Under senare år har jag åtskilliga gånger under vistelse i det offentliga rummet ofrivilligt ansatts av ”allvetande” rasister. De flesta tycks tro att just jag är intresserad av att lyssna till deras mer eller mindre fantasifulla berättelser om de flyktingar som finns i landet. Jag har hört påståenden av många olika slag som att varje flykting får 50 000 kronor i månaden utan motprestation, att de inte är flyktingar utan lyxturister och att de skaffar många barn för barnbidragets skull.

Det senaste påståendet fick jag höra bara härom dagen, då jag satt på biblioteket, som man ju kan tro är en fredad plats, där man kan koppla av. Fram till läshörnan där jag satt kom en man i sextioårsåldern. Jag vet att han inte haft det så lätt i livet och nu bär hans drag tydliga tecken på ett visst alkoholmissbruk. 

Tydligen har han nu bestämt sig för att hämnas sitt eget misslyckande genom intolerans och förtal av andra människor som haft det ännu svårare. Tanken slår mig att det kanske är så vi fungerar. Kan jag inte hämnas på den jag vill, får jag hämnas på den jag kan – och vågar.

Jag lade ifrån mig tidskriften jag inte hunnit börja läsa och gick, dagens avkoppling var förstörd och jag gick därifrån med en känsla av hopplöshet och tankar på den litteratur jag plöjt om judehatets uppkomst. Det gick till på samma sätt, några få röststarka personer söker enkla lösningar på svåra frågor och förmedlar till de som är missnöjda med sitt eget liv. De är tyvärr många.