På 80-talet bodde jag i Ändebol. Mina barn gick i Strångsjö skola. Jag engagerade mig i Hem och Skola föreningen, och blev efter något tag ordförande.

Också på den tiden diskuterades skolans fortlevnad, med hänvisning till ett alltför litet elevunderlag. Jag vill minnas att det handlade om ungefär samma underlag som idag, runt 45 elever.

I föreningen var vi väldigt angelägna om att få behålla skolan. Vi insåg att underlaget behövde breddas. Så vi uppvaktade kommunalrådet Göran Persson, och bad om hjälp att få fler personer att bosätta sig i Strångsjö. Som den handlingens man han var, ordnade han så att det skapades en bostadsrättsförening, som kunde bygga villor i samhället. 1989 var föreningen på plats, och 13 villor blev byggda. Skolan var räddad.

Också denna gång måste skolan räddas. Området runt skolan är helt unikt! Där finns jättestora stora ytor, där eleverna kan leka och ägna sig åt alla tänkbara utomhusaktiviteter. När vi gjort återbesök till skolan, suckar mina barn nostalgiskt. En bättre plats att genomgå låg- och mellanstadium finns inte. 

Man hänvisar till att det är svårt att rekrytera behöriga lärare, och nästan i samma andetag sägs att skolan har problem med mobbning. Det måste gå att komma till rätta med detta!

Jag tycker att man borde grupprekrytera behöriga lärare, som ges stor frihet att sätta sin prägel på verksamheten. Det skulle kunna bli en mönsterskola.

Sedan 80-talet har nya byggnader tillkommit på skolområdet, och det vore en sorglig kapitalförstörelse att överge verksamheten i Strångjsö. Jag uppmanar politikerna att bordlägga frågan om nedläggning och istället utforma en radikal utvecklingsplan för skolan.