Kontantanvändningen har aldrig varit så låg i Sverige som den är idag. Fortsätter utvecklingen i denna takt kommer Sverige inom några år vara ett av de första kontantlösa länderna i världen. Frågan är varför just vi ska leda den utvecklingen när vi inte vet vad konsekvenserna blir.

I början betraktade politiken kontantfrågan som en rent teknisk fråga. Som att det är en självklar utveckling att digitalisera betalsystemen och förenkla betalningarna.

Det sättet att resonera håller inte när vi nu ser vilka följder det får. Framförallt gäller det alla de som inte har möjlighet att använda digitala betalmedel 

Många äldre vill eller kan inte använda digitala lösningar.

Funktionshindrade med såväl fysiska som kognitiva hinder kan ibland enbart använda sig av kontanter.

Socialt utsatta människor och hemlösa som varken har tillgång till telefon, bankID eller en bostadsadress.

Personer som är förfölja eller har en hotbild mot sig kan inte använda digitala betalmedel eftersom de kan spåras. Det kan exempelvis vara våldsutsatta kvinnor.

Alla dessa människor kommer att få svårare att klara sin vardag om kontanterna försvinner. Inkludering är något vi brukar prata om i andra sammanhang, men när det gäller frågan om våra kontanter verkar den tanken vara som bortblåst.

I slutet av förra året tillsatte regeringen en utredning om framtidens betalmarknad under ledning av Anna Kinberg Batra. I den ingår frågan om kontanterna. Hon har ännu inte indikerat sin uppfattning, men vi känner en stor oro.

Politiken behöver hitta en lösning innan det är för sent. Det håller inte att vänta 2022 när utredningen ska presentera sina förslag. Då kan kontanterna redan vara borta, obrukbara eftersom de inte tas emot någonstans. 

Vi behöver införa en lagstiftning likt våra grannländer Norge och Danmark och ställa krav på handeln att ta emot kontanter.  

Kontanternas infrastruktur med transporter, depåer och annat behöver också göras till ett offentligt ansvar för att säkra flödet. Idag ligger kostnaden för detta på handeln, vilket gör dem mindre motiverade att ta emot kontanter. Blir det ett offentligt ansvar underlättar vi för handeln och samtidigt får vi en bättre krisberedskap ifall något inträffar som slår ut de digitala systemen.

Om vi får ett sådant regelverk på plats kan vi förhindra att kontanterna sjunker till en så kritiskt låg nivå att infrastrukturen runt dem släcks ned. Men det krävs att vi agerar nu – inte sen.

Politiken måste slut vara passiva i kontantfrågan. Utan kontanterna riskerar vi att öka klyftorna till utsatta grupper i samhället. Vi sätter också vår säkerhet på spel vid framtida kriser, krig eller allvarliga problem med elförsörjningen. Det är nu hög tid att agera.