Vad beror det på att chefer inom vård- och omsorgsförvaltningen stannar kort tid på sitt uppdrag för att sedan söka sig vidare till något annat?
Kan det vara så att den chef som vågar och vill ta svåra beslut utifrån verkligheten i verksamheten också är den som avsäger sig sitt uppdrag?
Med återkommande omsättning av chefer inom vård- och omsorgsförvaltningen, raseras ständigt den information, kunskaps- och erfarenhetsbank som den enskilde chefen utvecklat under sin tid i verksamheten. Otaliga chefsbyten drabbar ”den viktiga resursen” hårt. Bristen på vägledning, uppmuntran och bekräftelse blir tydlig.
Resultatet mynnar ut i uppgivenhet, utarbetad och sjukfrånvarande personal. Att lägga det problemet på pandemin är att fortsätta skjuta det stora problemet framför sig. Vård- och omsorgsförvaltningen borde bland annat ställa sig dessa frågor: Vad är det som bygger en bra verksamhet i grunden? Vad är det som gör att så många känner uppgivenhet?
Behovet av mer personal är påtaglig, frågan vi ställer oss är vem arbetar vi för, vem arbetar vi åt?
Arbetar vi främst för allas rätt till ett drägligt liv i gemenskap med andra, eller ska vi bara fortsätta ”trampa” vatten.
I situationen som nu råder drabbas tredje person allra värst, de funktionshindra de mest sårbara de personer som har rätt till stöd och service i sitt vardagliga liv.
Låt oss åter känna den glädjen som funnits till att gå till vårt arbete låt oss känna… att i dag har jag gjort ett bra jobb.