Ofrivillig ensamhet ingen privatsak – allas ansvar

Ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem och gör sig särskilt påmind under högtider, skriver Lars Lundqvist, Regionråd Sörmland (KD) och Anders Tholerud, Gruppledare Trosa (KD).

Ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem och gör sig särskilt påmind under högtider, skriver Lars Lundqvist, Regionråd Sörmland (KD) och Anders Tholerud, Gruppledare Trosa (KD).

Foto: Isabell Höjman/TT

Insändare2022-12-22 21:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem och gör sig särskilt påmind under högtider. En halv miljon svenskar från 16 år och uppåt lider av en ensamhet de inte själva valt.

För den enskilde som drabbas följer en rad negativa hälsoeffekter. Den som lever utan nära släkt, vänner eller ett betydelsefullt socialt nätverk, riskerar inte bara att drabbas av depression utan också av försämrat immunförsvar. Den kroniska stress och nedstämdhet som blir konsekvensen av ofrivillig ensamhet, leder i sin tur till att våra blodkärl drar ihop sig och vi drabbas lättare av hjärtinfarkt och stroke.

Till skillnad från många andra länder så har Sverige låtit bli att ta tag i den ofrivilliga ensamheten och inte betraktat det som ett folkhälsoproblem. Det är dags att ändra på det nu! 

I regeringens budget 2023 ingår flera satsningar för att bryta utvecklingen. Vi kommer lägga 300 miljoner kronor årligen på en gemenskapssatsning. 145 miljoner kronor av dessa är riktade bidrag till regioner och kommuner som ska leda till bland annat ökad gemenskap hos äldre. Bris nationella stödlinje, som spelar en stor roll för barn och unga som mår dåligt, får en långsiktig finansiering med 20 miljoner kronor årligen.
 
Regeringen kommer också satsa på hälsosamtal, civilsamhället, idrottsrörelsen och pensionärsorganisationer och erbjuda ett fritidskort för barn och ungas aktiviteter.

Genom att kartlägga problematiken och ta fram en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet kan vi förebygga och bryta ensamhet och isolering i flera samhällsgrupper.

Det är dags att sluta betrakta ofrivillig ensamhet som ett individuellt bekymmer. Det är allas vårt ansvar att göra vad vi kan för våra medmänniskor och bjuda in till gemenskap.