En söndagskväll för tre veckor sedan drabbades jag helt plötsligt av en ”stroke”. Min högra sida var förlamad och jag kunde inte prata. Tack vare min duktiga hustru kom det en ambulans hit på ”nolltid” med duktig besättning, som gav mig akut injektion och körde med blåljus till Mälarsjukhusets Strokeavdelning, där jag omedelbart fick adekvat hjälp intravenöst. Efter tre dagar kunde jag åka hem efter en behandling som innebar att jag kunde röra mig normalt och samtala tala som vanligt!

Vad som berörde mig djupt här var den duktiga och trevliga personalen på alla nivåer. Jag träffade flera jämnåriga i den gemensamma matsalen, där en alldeles utmärkt välsmakande kost serverades av en mycket serviceinriktad personal. Det togs prover av alla slag var annan timme – utan obehag.Detta var första gången i mitt vuxna liv (sedan en ljumskbråckoperation på ett allmänt svenskt sjukhus sedan 40-talet, som inte var någon angenäm upplevelse) som jag fick behandling på ett allmänt svenskt sjukhus. Jag har nu ny medicin för dagligt intag.

Vad som oroar mig är att detta var före den andra vågen av Coronan, som nu drabbar Sverige med förödande kraft och mångdubblar alla prognoser om sjuka och döda resten av detta år. Det är redan plats- och personalbrist på många sjukhus i Sverige och i dagarna sänder de Corona-patienter från Lidingö till Södertälje.

I Frankrike har de en tid fått hjälp av Tyskland dit de sänder ett visst antal Covis-19-drabbade. Frågan är om vi kan påräkna samma hjälp av våra grannländer? Allt fler välutbildade experter är överens om att det var ett gigantiskt och obegripligt misstag att inte ersätta ”rekommendationer” med bestämmelser mot vite för flera månader sedan för att på så sätt mildra den ”andra vågen”. Vad händer när vare sig sjukhusutrymmen eller sjukpersonalen räcker för antalet insjuknade?