"När huset byter ägare kastas köket ut, oavsett skick"

För en del är konsumtion ett fritidsintresse eller till och med en livsstil, när det för många är svårt att få lönen att räcka hela månaden, skriver Rickard Nordström.

För en del är konsumtion ett fritidsintresse eller till och med en livsstil, när det för många är svårt att få lönen att räcka hela månaden, skriver Rickard Nordström.

Foto: Jessica Gow/TT

Insändare2021-03-09 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det började så sakta på 1950-talet, men kom inte igång på riktigt förrän på 70-talet, för att därefter med åren accelerera till att utgöra nästan allt vi har runt oss. Första kända storskaliga exemplet är Phoebuskartellen där lamptillverkare som Osram, Philips och General Electric 1924 påstås ha kommit överens om att brinntiden för glödlampor skulle sänkas från dåvarande 2 500 timmar till 1 000 timmar. 

På 60-talet lanserade inredaren Lena Larsson ”köp slit- och släng-idealet” och få människor har fått mer rätt om framtiden än ”Hutta-Lena”, som hon kallades i Skåne. Med förbrukningsmöblerna antog detta koncept nya höjder, då soptipparna fylldes med tidigare års möblemang. Många människor, kanske de flesta, tror säkert det är lagbundet att man inte kan ha ett modernt samhälle med gammal utrustning. Är det möjligt att innovation, nyskapande och kreativa tekniklösningar kan finnas sida vid sida med det reparabla av hög kvalitet och lång livslängd? 

Högteknologiska produkter åldras väldigt fort, medan annat antingen faller isär i förtid eller mode-ratas.

För en del är konsumtion ett fritidsintresse eller till och med en livsstil, när det för många är svårt att få lönen att räcka hela månaden. Vanligen är det de med små resurser som köper det billiga som går sönder och de resursstarka som köper det dyra hållbara. Emedan den dåliga produkten kastas för att den gått sönder kastas den hållbara för att den är omodern. Exempelvis är ofta det första som händer när ett hus byter ägare, att köket kastas ut, oavsett skick. 

”Bäst i test” är en god idé, som är till viss hjälp för konsumenterna, man får dock inte veta det viktigaste, om varan går att reparera och hur bra den håller. Gamla personer kan lätt plocka fram ägodelar som varit extremt slitstarka. Även om inköpssumman varit dubbla normalpriset blir kostnaden utslaget per år minimal. Det är förstås viktigt att hålla isär lågpris- och lågkvalitetsprodukter. Det är inte självklart att dyra produkter från fina gatan har hög kvalitet, lika lite som lågprisvaror med automatik är av låg kvalitet.

Det som nu är både intressant och förvånande är att det sannolikt inte är kostnadsaspekten som kanske bromsar upp eller i bästa fall stoppar ”köp slit och släng-beteendet”, utan miljödebatten. Så där ser man vad en intensiv debatt kan göra med oss människor.