Det börjar gå mot höst. Sommarlovet har förhoppningsvis varit av det bättre slaget och lärare och elever har fyllt sina dagar med aktiviteter av olika slag. Nu börjar det där datumet närma sig. Höstterminens första skoldag. 

Några elever är oerhört duktiga på att ta in kunskap och har beundransvärda betyg i sikte. Andra elever har svårare att hävda sig i betygsjakten. Några har svårt att känna sig välkomna till sin arbetsplats: skolbänken.

Jag känner igen betygsjagaren, den som är duktig och kräver lärarens uppmärksamhet. Jag känner igen rebellen som inte kan sitta stilla, som kompenserar sin brist på kunskapsförståelse genom att låta så mycket som möjligt. Jag känner igen den tysta, ensamma som väljer att vara själv…

Vi har alla, du och jag, de olika förmågorna inom oss, vi är rebeller, betygskrävare, tysta. Men på olika sätt. Alla dessa skall få plats i skolan. Alla skall behandlas lika vördnadsfullt som varandes födda fria, med alla rättigheter och skyldigheter. Ingen förmer än någon annan.

Den svenska skolan, lika för alla. Är det en socialdemokratisk vision? Eller en moderat mardröm? Eller kanske en liberal vilja att ingen skall särskiljas om det är möjligt?

Jag känner mig luttrad. Vi har prövat kadaverdisciplin, det fungerade inte. Vi har prövat det fullständigt fria, det fungerade inte heller. Dags för något nytt? 

Vem blir först med att hitta den nya skolvägen…?