För 15 år sedan kom jag till Kåsta i Vingåker. Där upptäckte jag en antik byaväg genom skogen, mellan Kåsta gata och Ljunghagatorpet. Det är en mer än 200 år gammal väg som förr brukades med häst och vagn mellan byns gårdar. Tyvärr var vägen delvis oframkomlig på grund av uppvuxen sly. Det var ju synd. Därför tog jag mig för att med yxa och såg röja upp vägen. Många timmars jobb. Därefter blev den gamla vägen populär bland Kåstaborna att promenera, jogga, rida och cykla på.
I år har vägen varit ovanligt blöt och lerig. På ett par passager rena leråkern. Särskilt där hästarna trampat. Jag som går där dagligen är nära 80 år och riskerar att halka, falla och bryta ben. Förutom att behöva gå med leriga skor. Därför markerades en smal remsa på ena sidan och ett anslag med vädjan att inte låta hästarna trampa sönder "gångremsan". De flesta ryttarna respekterade detta. Men en verkade tvärtom rida just där!
Förra veckan lade någon ett antal flata trampstenar på "gångremsan", men strax var någon annan där och kastade stenarna i diket! Någon som av okänd anledning ville sabotera för Kåstaborna. Liknar barnsligt trotsbeteende. Trist!
Det är ju ironiskt att jag som en gång gjorde vägen framkomlig, nu kanske inte längre kan gå på den.
PS. Ryttare framhåller ofta vikten av att bilförare visar hänsyn när hästar vistas på en landsväg. Då vore det självklart att även ryttare visar hänsyn.
Gubben i torpet