Skolan sägs vara en utbildning som ska lära för livet. I denna lära för livet tycks skolbetygen vara det ultimata beviset för att skolan lyckats. Betygssystemet ska garantera ett framtida bra jobb med god inkomst och ett gott samhällsmedborgarskap. Tyvärr når inte alla upp till målen.

Många förslag finns för att öka goda betygsresultat. Jag tror säkert att alla förslag är goda i sina förutsättningar. Men hur motiverar skolan lågmotiverade, lågpresterande elever att höja sina resultat? Hur motiverar vi elever att ta en ytterligare veckas studier?

Inga lärare har utbildat sig till att bli skolpoliser. Inte heller ska lärarna vara någon slags extraföräldrar. Däremot bör vårt samhälle kunna förvänta sig att lärare ska vara en del av varje elevs sociala utveckling. Okej, tänker nu läsaren, hur ska en lärare kunna hinna med att motivera var och en av sina elever. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag tror inte att nyckeln till motivation sitter i en enskild åtgärd. Däremot tror jag att av alla goda förslag är motivationen en grundförutsättning för att lyckas.

Kanske är det dags att se varje elev som en framtidsbärare av det goda samhället. Vi ska naturligtvis tro på och premiera de duktigaste eleverna. Men vi måste också tro på de lågmotiverade eleverna och inte lämna dem utanför samhällets gemenskap. Att NPF-säkra skolorganisationen får inte en elev att må bättre. Att NPF-säkra varje individs sociala utveckling skulle däremot kunna vara en väg framåt. Men, det är klart, då måste skolans organisation vara överens om en sådan väg. Där kanske skolan har ett problem.