Många av oss som tjänstgör i kommunens äldrevård är ledsna och upplever all negativ publicering angående Coronasmittan orättvis.
Från högsta chefsnivå till personal närmast de äldre finns det verkliga hjältar som jobbat dygnet runt för att lösa den krigsliknande situationen som exploderade från en dag till en annan i mars. Vårdpersonal har inte haft chans eller ork att uttala eller försvara sig, då fokus har legat på att samla kraft för att vårda sjuka, stoppa smittspridning och återhämta sig.
Kanske inte allt gjorts rätt, då man inte ens vetat vad som varit det rätta, då rutiner uppdaterades dagligen och kanhända har misstag begåtts, men det var en ny situation som vi och världen aldrig tidigare skådat maken till.
Kurirens publiceringar har vilselett och skadat förtroendet för vården. På insändarsidor och i kommentarer har konspiration och okunnighet flödat. Sjukdomen Covid-19 inträffade tidigt på vår enhet, första sjukdomsfallen bland de äldre inträffade bara några dagar efter besöksförbudet den 13 mars, vilket innebär att smittan hunnit dit innan. De sjuka isolerades omedelbart och skyddsutrustning började användas. Trots det dröjde det inte länge förrän även personal började insjukna. När första positiva covid-19 provsvaren kom, informeras omgående all personal, boende och anhöriga om smittan.
Kaosliknande dagar följde. Äldre, vårdpersonal, sjuksköterskor och chefer insjuknar. Vikarier är sjuka eller hoppar av p g a rädsla. De som är kvar drar ett omänskligt lass för att få det hela att gå ihop. Ordinarie vårdpersonal får ingå i sjukvårdsgrupp som iförd full skyddsutrustning vårdar sjuka, med fokus på att uppmärksamma symtom som smärta, ångest och ev andningsproblem för att sjuksköterskan ska kunna ge medicinsk lindring. Vikarier får i uppgift att sköta om och skydda de som undgått smittan.
Skyddsmaterial beställdes fortlöpande, städning hanns ej med så en städfirma fick anlitas. Varje dag upprepades och uppdateras information om hur vården skulle bedrivas, för att inte sprida smittan. Efter tuffa veckor är vi tillbaka i normal vardag, men förberedda att hantera ev ny smitta.
Vi är stolta att vi klarade dessa veckor och stoppade smittan, och att flertalet äldre överlevde sjukdomen. Men många i personalgruppen är märkta av arbetsbördan, egen sjukdom och upplevelserna i vården. Personal har gjort sitt yttersta och ansträngt sig till max i långa, ofta dubbla arbetspass de borde också förtjäna att kallas hjältar.
Enstaka äldre har trots täta tillsyner, fått dö ensamma. Vi lider med dem och deras anhöriga. Så fruktansvärt sorgligt och annorlunda emot hur vi vill ha det och jobbar i normala fall.
Gjort vårt bästa
Svar:
Att lyfta missförhållanden är journalistikens uppdrag. Självklart är det jobbigt att läsa om när man jobbar i vården men inte känner igen sig. Vi vet dock att det finns stora skillnader mellan kommuner och mellan verksamheter. Vissa har klarat att hålla smittan borta, på andra boenden har 40 procent dött och personal har vårdats på IVA.
Men jag håller med skribenten. Personalen inom äldreomsorgen sliter med livet som insats och det är helt orimligt att lägga ansvaret där, det ligger längre upp. Hos Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och i toppen av Regionen och våra kommuner. Det är också därför vi bland annat velat granska hur man hanterat smittspridningen i våra kommuner. Hur omfattande är smittan och går det att hitta systemfel? Vi har många vittnesmål från anställda och anhöriga som berättar om att personal, anhöriga eller boenden inte informerats om smitta, inte haft skyddskläder för att kunna skydda sig eller de äldre. Hur brist på personal tvingat personalen att springa mellan avdelningarna och hur dåliga lokaler gjort att de inte kunnat skydda de sköraste. Det är uppgifter vi måste berätta om för allmänheten – för det är vårt jobb i denna pandemi.
Eva Burman
Chefredaktör och ansvarig utgivare, Eskilstuna-Kuriren, Södermanlands Nyheter, Katrineholms-Kuriren