Jag har känt Juri de senaste åren av hans "öppna" vuxna liv i Sverige. Om man utgår från att hans historia är sann, vilket jag inte på något sätt betvivlar, har han visat sin ambition att tillhöra det svenska samhället fullt ut. Trots alla motgångar är han kvar. Han talar mycket god svenska, har jobb, försörjer sig själv, betalar skatt, bidrar till min och andras pension. Kan man visa sin vilja att tillhöra svenska samhället på ett bättre sätt?
Att han under sin barndom tvingats leva ett liv som dels strider mot svensk immigrationslagstiftning, dels mot hur barn ska växa upp i Sverige, kan inte ligga honom till last som vuxen. En del av ansvaret vilar på svenska migrationslagstiftningen där alltför lite hänsyn tas till barnens situation.
Sverige behöver fler människor med ambitioner och framåtanda. Sverige har plats för fler.
Låt Juri stanna i Katrineholm och Sverige