Vår vackra värld har blivit en tung och dyster plats; något som accentuerades i februari i år med Rysslands invasion av Ukraina. Vår vackra värld politiseras och polariseras och poliser misshandlar svarta och poliser låter fascister bränna heliga böcker. Och vår vackra värld blir bara varmare och mår allt sämre. 

Men låt det vackra ändå komma in! Glöm inte bort bäckens porlande kluckande. Glöm inte bort de första gula tussilagon som speglar solens värmande ansikte. Och glöm inte bort medkänslans leende till en till synes vilsen medmänniska där bland betongen. 

När molnen hopar sig i vardagen och valets ankommande ytterligare sorterar in oss i fack som tyckare av det ena och tyckare av det andra, låt då det vackra ändå komma in. Minns det nyfödda barnets oskuldsfulla gnyende efter mat. Minns gardinens blyga dansande i morgonens bris. Och minns den där gången när hon log mot dig och du blev varm i varenda cell i din kropp. 

Om Amazonas djungler skövlas och luften mättas av koldioxid. Om Yemens barn dör i krigets fasor resten av världen ignorerar. Om Afrikas vattenådror torkar och livet hotas i grunden, låt ändå det vackra komma in. Låt regndroppens tyngd på bladet stanna ditt sinne av förundran. Låt knoppens bristningsgräns få dig att tänka på förnyelse. Och låt din medmänsklighet vara vägledande i dina relationer och se det vackra i andra människor.

För om vi, som har allt, vi, som har fred, vi, som ofta lever i överflöd, inte kan se det vackra i vår värld och i våra medmänniskor, vart är då världen på väg?