Många elever känner glädje i att få kunskap om världens alla ämnen. Lärarna känner stolthet för sin yrkeskunskap och vill arbeta för kunskapsspridning. Men alla elever klarar inte skolans krav, istället har de tråkigt och stökar till det på lektionerna. Hur ska detta hanteras?
Skyddsombuden gör sitt jobb: De stänger av elever från skolan. Ja, det kan ju vara en del av en problemlösning. Men den andra delen är kanske viktigare för dessa avstängda elever, nämligen: Vad avstängs de till, de där som betraktas, ibland med rätta, som bråkstakar? Svaret tycks endast vara: Ingenting.
”Gå hem och mogna, lugna ner dig innan du får komma tillbaka…”
Vem blir bättre av att bara stängas ute från skolan? Det är inte lärarna som vill ha den situationen. Det är politikerna som blundar för en verklighet; de utestängda elevernas vardag. Ofta en ganska intetsägande vardag med förödande framtida konsekvenser.
Alla har rätt till studiero i klassrummet. Men alla elever har rätt till utbildning i klassrummet. Lärarutbildningen syftar inte till att utbilda skolpoliser.
Men vad finns det för samband mellan avstängda elevers utanförskap och en studiemiljö som passar alla. Det sambandet skulle man kanske försöka definiera och söka en organisatorisk lösning på. Men intresset verkar vara ganska svalt. Projekt efter projekt prövas och avslutas utan fortsättning när projektpengarna tagit slut.
Kanske ska vi börja med att se varje elev som en unik resurs i det aldrig avslutande samhällsbygget. Då kanske barnkonventionen äntligen skulle komma till sin rätt.
Björn Blid (S)