Jag tror att jag blir ledsen och lite frustrerad!
Insändare på insändare gnälls det om de stackars barnen. Hur dessa fasansfulla, egoistiska, opedagogiska lärare inte ser, hör, anpassar eller hjälper på bästa sätt.
Det ni inte vet, ja ni som inte är i skolan, är att skolan inte är anpassad för samhällets krav och ungdomars livsstil i dag.
Det ni inte förstår är att jag, ensam lärare, i ett klassrum med kanske 30 elever, har krav på mig att anpassa mig till 25 av dessa på grund av olika diagnoser, önskemål eller rent av curling.
Nu vill jag att ni själva föreställer er att ni ska anpassa er till 25 olika individer, på 25 olika sätt, utan resurser, elevassistenter, grupprum, och material tre gånger om dagen i olika kurser och rum.
Sedan vill jag att ni föreställer er att medan du gör så gott du kan, sliter ditt hår för varje individs rättigheter, så sitter dessa ungdomar och spelar dataspel, kollar senaste tiktoken och kastar pappersflygplan på "kompisen" på andra sidan rummet.
Ja och sen inte att förglömma de fem elever som inte alls har svårigheter utan, tvärtom, behöver utmaningar i uppgifterna, behöver peppas och få uppmärksamhet. Ja, dessa individer är det lätt att glömma bort i tumultet av allt annat.
Jag som lärare vill inget hellre än att ha studiero, hinna hjälpa alla mina elever så att alla kan nå målen. För mig är alla viktiga och lärare, om några, förstår vikten av NPF, anpassningar och förutsättningar.
Problemet? Vi har inte de förutsättningar som samhället tror att vi har. Så nästa gång du är missnöjd på skolan? När du anser att lärare gör ett dåligt jobb? Eller när eleven inte får hjälp? Ta då ditt missnöje några trappor upp i hierarkin och hälsa från Sveriges lärare att vi, likt ni, skriker desperat efter hjälp och resurser för att alla ska få en likvärdig utbildning.
Tack för ordet!