”Alltså skriver jag en barndom. Jag skriver ingen självbiografi; texten utger sig inte – falskt som ett polisprotokoll – att vara objektiv.”
Med detta förord till boken ”Barndom” från 1982 skapade Jan Myrdal litteraturhistoria. Jag var - tyvärr! - en av många som föll pladask för denna fräckhet och detta mod. Hans sanning tycktes av många vara en mer trovärdig framställning av det han gått igenom som barn än vad föräldrarna hävdade. Gunnar och Alva Myrdals behandling av sonen var omänsklig och känslokall. För sanningen – dvs. Jans sanning! – måste fram. För honom var illojaliteten ett nödvändigt offer i kampen för den revolutionära sanningen.
Företrädare för dagens subjektivister, identitetspolitikerna, menar att de är det de känner och tycker sig vara. Upplever de sig vara japaner, så kräver de att bli tagna på allvar som japaner. Män som hävdar att de är kvinnor, är kvinnor, enligt dem själva. Och vantrivs de i de kroppar naturen utrustat dem med, så kräver de att med sjukvårdens hjälp kirurgiskt och hormonellt få karva till det de upplever är fel. Eller som författaren Per Wästberg uttryckte saken i en artikel i folkhögskoleveteranernas tidning för något år sedan: ”Som vit manlig författare kan du inte – får du inte – gestalta en svart FN-diplomat, en homosexuell astronom, en indisk barnmorska, en kamerunsk lokförare. …Bara vi arbetare på oljeplattformen, … bara vi fideikommissarier vet hur just vi känner och tänker. Ingen annan kan förstå oss.”
Jag är den jag säger mig vara – och hör sen!
När Jan Myrdal gått bort, publicerades brevväxlingen mellan honom och föräldrarna på tillskyndan av sonen Janken. Han hade under alla år vägrat ta ställning i striden mellan fadern och farföräldrarna.
Jan Myrdal framstod nu i en annan dager. Han var inte det misshandlade och missförstådda barn han utgett sig för att vara. Istället framträdde bilden av en bortskämd och odräglig överklasunge som ständigt krävde mer och mer av sina föräldrar. Någon tacksamhet visade han inte.
”För mig är det självklart”, skriver Janken, ”att allt kan granskas källkritiskt, och särskilt det som framträder med anspråk på något slags sanning. Jag avvisar tanken på ’min sanning’ eftersom verkligheten är just verklig. Det är en annan sak att samma händelse kan upplevas på olika sätt, vilket var och en kan kontrollera genom att berätta minnen ihop med gamla vänner eller syskon.”
Så, kan verkligheten beskrivas på ett helt och hållet objektivt sätt? Förmodligen inte. Men den kan däremot beskrivas på ett helt och hållet subjektivt sätt, och vart det leder, och vart det kan leda, har vi sett. I Trumps värld kan vilken grov lögn som helst framställas som en alternativ sanning.
Nu är riksdagen i färd med att motionera om att införa ett tredje juridiskt kön, vars existensberättigande vilar på den upplevda känslan av könsidentitet och sexuell läggning. Så män som gjort sig skyldiga till våldtäkt kan kräva att ses som kvinnor, och därmed få tillträde till olika rum för kvinnor (det har redan hänt!). Forskning som vill belysa skillnaderna mellan män och kvinnor ur till exempel hälsosynpunkt avvisas, för utomstående kan ju inte avgöra vem som är man eller vem som är kvinna. Det avgör individen själv!
Det borde vara självklart att så långt som möjligt närma sig omvärlden så objektivt det går, och därmed också avvisa det identitetspolitiska flummet. Lagen om ett tredje juridiskt kön måste stoppas!
Urban Lundin