Under Eid-al-Adha, en av Islams viktigaste högtider, ges tillstånd för att bränna koranen utanför Stockholms moské. Att genomföra detta är dumt, ohyfsat och möjligen brottsligt.

Nu tillhör jag dem som inte anser att yttrandefriheten bör inskränkas av vare sig religiösa eller andra skäl. Regler för vad som är tillåtet att yttra i tal eller skrift, bortsett från det uppenbara såsom förbud för uppmaning till brott, ska vara mycket begränsade. Staten är inte av nödvändighet god och inskränkningar i yttrandefriheten riskerar att urholka medborgarnas möjligheter att kritisera det politiska styret och därmed demokratin. Det är däremot dumt att göra allt sådant som är tillåtet – t ex att skörda honung naken eller att segla i orkan. Om syftet är att försvara yttrandefriheten torde det finnas andra sätt att åstadkomma detta som medför större samhällsnytta – och i ärlighetens namn kan väl inte ens den mest yttrandefrihetsvurmande anti-islamist hävda att man efter tio bokbål har rättsfostrande skäl att fortsätta.

Det är också genuint ohyfsat att bränna såväl koranen som andra skrifter som folk vurmar för på allmän plats. Att göra folk arga, förfasade eller ledsna är sällan ett gott syfte för vare sig tal eller handlingar. Även om sådana tal och handlingar i allmänhet ska vara tillåtna – trots allt tjänar ju en icke-obetydlig del av underhållningsutbudet åtminstone ett av dessa syften. Att tala om vanligt hyfs är dock på sin plats; få människor skulle få för sig att förolämpa en vän eller bekant för dennes matlagning när man blivit bjuden på middag eller att ondgöra sig över deras oputsade fönster. Om du inte tycker om vad som står i koranen föreslår jag att du väljer en annan bok för din nästa lässtund istället för att göda ilska genom att bränna den. Läs gärna era väl tummade exemplar av bildtidningen Signal och betänk hur djupt sårade ni skulle bli om någon skulle använda den som fnöske vid nästa lägereld.

Slutligen kan man med rätta argumentera för att just bränna koranen borde vara brottsligt. Brottsbalkens 16 kap §16 stipulerar att ”den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sådant sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende”. Om vi nu konstaterar att det efter ett otal mindre brasor inte längre är yttrandefrihetens gränser som behöver prövas är det svårt att tänka sig något annat syfte än att just väcka förargelse hos allmänheten.