Visst är det märkligt att det alltid måste hända något och efter att det hänt något så träder en och en annan katrineholmare fram och skriver både det ena och det andra i kommentarsfälten på medias sida eller på forumet Flashback, men till polisen vill de inte gå och föra fram vad de vet. Visst är det märkligt?
Om man nu till exempel hör att grannarna bråkar ofta så kan man faktiskt tipsa polisen om det på deras webbsida eller ringa 112 vid pågående bråk. Eller så kan man införa huskurage som en policy i trapphusen. Det kan hyresvärdarna sätta upp och införa. Information finns på huskurages hemsida.
Istället för att tissla och tassla om vad man tror är det väl bättre att tipsa polisen en gång för mycket än en gång för lite, eller hur?
Katrineholmarnas tystnad är sjukt irriterande, men ändå vet en del massor konstigt nog. Hur får vi bort denna tystnadskultur som faktiskt skadar?
Är det svårt att visa omtanke för andra i en liten stad? Vi vet att den psykiska och fysiska ohälsan ökar och fler mår dåligt och vi måste bry oss om varandra mer, ännu mer nu i denna kris som pågår.
Barn ska aldrig uppleva våld i hemmen. Kan vi alla ha detta i åtanke varje dag? Jag skriver det för att fler ska våga agera vid eventuellt bråk i hemmen. En ny brottsrubricering finns: barnfridsbrott. Och jag påminner igen om barnkonventionen som är svensk lag. Agera alltid för barns bästa i varje rum.