Farfar, farmor, barn och barnbarn anländer till Visby för vidare färd med bil mot Ljugarns semesterby på östra sidan av Gotland. Trafiken är lugn men ganska tät. I Roma ser jag två poliser sittande i piketbuss och äter glass. Jag hinner tänka ”skönt om de får en avkopplande stund, de har ett tufft jobb. Det dröjer inte länge förrän jag ser piketbussen i backspegeln. Poliserna hänger efter i cirka tio kilometer innan både blåljus och siren sätts på.
Jag svänger in till vägkanten så fort jag bara kan. I mitt inre betyder blåljus och siren ”fri väg”, nu har det hänt något allvarligt. Polisbussen svänger in framför mig och ut hoppar två poliser som stramt begär att få se körkort och sedan kontrollerar nykterheten. Därefter kommer frågan:
– Vet du varför vi har stoppat dig?
– Nej, inte en aning, svarade jag sanningsenligt.
– Följ med här, kommenderade polismannen.
Vi går bakom bilen och tittar på två cyklar som hänger på cykelhållaren. Registreringsskylten är delvis skymd så det är svårt att avläsa alla bokstäver och siffror.
– Det blir böter för det här, 2 500 kronor. Tonen är korrekt men långtifrån trevlig.
Jag inser att polisen har formellt rätt, men undrar om det inte räcker med en varning och att jag lovar att omedelbart åtgärda problemet.
– Nej, det här är en allvarlig överträdelse, kommenterar polisen.
Jag måste lämna en cykel i diket och hoppas att ingen ska stjäla den.
Jag är idog försvarare av all polis och allt polisarbete. Jag inser att de oftast har en tuff arbetsbörda. Jag brukar reagera starkt när jag ser utryckande poliser och vanliga trafikanter som knappt lämnar ”fri väg”.
Varför jagar man då en pensionär med blåljus och siren för att kontrollera två cyklar på en cykelhållare? Obegripligt!
Polisen är idag mer än någonsin i behov av stort förtroende hos allmänheten. Hur får man det? Knappast genom att vara formell paragrafryttare vid ett så ringa brott som att registreringsskylten är delvis skymd.
Allt detta hände den 15 juni, 2023 klockan 16 på länsväg 143, Katthammarsvik.
Min förhoppning är förstås att nästa möte med polisen präglas av en annan ton, en ton som stärker förtroendet för polisen som beivrare av allvarliga brott.
