Jag inser att detta inlägg retar upp alla hockeynördar. Och de är många.

Men jag kan inte låta blir att förarga mig över deras uppträdande. När de blir trötta och frustrerande börjar de veva med armarna, precis som matadoren i Tjuren Ferdinand. De är så angelägna om att få visa sin manlighet, sitt mod och sin kamplystnad. Patetiskt!

Varför inte gå på en match i handboll? Där kan vi tala om kroppskontakt, hårda tag, ryckande i tröjor, kraftiga bröstvärmare. Och hur reagerar de spelarna på detta? Normalt inte alls. Det ingår i spelet att hålla nerverna i styr. Det enda som kan få en handbollsspelare att blåsa topplocket är när någon försvarsspelare drar i armen på en anfallare som ligger i luften. För det kan innebära att armen rycks ur led.

Hockeyspelare har vapen i sina händer, i form av klubbor. De används ibland på helt horribla sätt. Motspelare cross-checkas med klubbor i nacken, vilket ju naturligtvis är livsfarligt. Om sådant inträffar på gatan, ses det som grov misshandel. Men inte i ishockeyn! Med allehanda urskuldanden tycker man inom sporten att det kan räcka med några matchers avstängning. Det är ju trots allt den omhuldade ishockeyn vi pratar om. Men misshandel är misshandel, oavsett var den äger rum.

1957 vann Sverige VM i ishockey. Bland hjältarna fanns Vilgot Larsson, som stoppade ett skott med pannan. Hans lagkamrater saknade alla hjälm. Men utvecklingen har gått framåt. Spelarna är skickligare, tempot är högre, materialen har utvecklats. Ett skott i pannan innebär idag en dödsrisk.

Damspelare och juniorer har ett heltäckande ansiktsskydd i form av ett galler. Alla spelare i hela världen har använt detta skydd under juniortiden. Så de vet att skyddet inte hindrar dem från att prestera bra. Men när de fyller 18 år, förväntas männen byta till ett sämre skydd i form av ett visir. Varför? Förmodligen för att det anses tuffare.

Denna fåniga machoattityd måste brytas. Spelare måste förmås att använda skydd som verkligen fungerar som skydd.