En vanlig vardag ringer det plötsligt på dörren till en lägenhet i ett oansenligt vanligt tvåvåningshus. Familjen som bor där har just flyttat in. De har själva med Migrationsverkets godkännande ordnat med ett boende för familjen i stället för att bli flyttade till återvändarcentrum i Märsta. 

Trots löften om att barnen skulle få gå i skolan i återvändarcentrum i Märsta, har det visat sig att myndigheten inte gjort sitt arbete för att detta skulle fungera. Därför tog familjen händelserna i egna händer och ordnar med bostad själva så att barnen ska få fortsätta sin skolgång i lugn och ro.

Plötsligt ringer det på dörren och utanför står två civila gränspoliser. De tränger sig in i lägenheten och möter en mycket förvånad och överrumplad familj, man och hustru och tre barn. Den yngsta är född i Sverige. Han är 6 år och har ett stort behov av mamma.

Gränspolisen säger att Migrationsverket har beslutat att mamman ska följa med till en angränsande stad. Inga meddelanden i förväg och inga meddelanden på plats om vad som ska hända. 

Familjen står handfallna och tittar på medan mamman sätts i en privat bil och förs bort av gränspolisen. Ingen vet vad som ska hända. Kvinnan fick inte ta med sig någonting, varken mobil eller privata saker. 

Efter vad som ska föreställa en intervju på en polisstation i den angränsande staden, förs kvinnan vidare i den privata bilen till förvar i Märsta, inte återvändarcentrum utan förvar där man är inlåst och utestängd från omgivningen.

Vad är syftet med denna inlåsning? Ingen verkar ha någon uppfattning eller information om vad syftet är. Är kvinnan farlig eller ska hon skyddas mot en hotande fara?

Ingen kan redogöra för vad som händer. Kvinnan som är en vanlig kvinna med tre barn, som hon är väldigt angelägen om och vill det bästa. Alltid närvarande för sina barn, sitter helt plötsligt inlåst i förvar utan möjlighet att ta ansvar för de sina. 

Fadern har helt plötsligt fått ett nytt ansvar, att få det att fungera som var deras syfte, att barnen skulle få fortsätta i skolan tills terminen var slut, men nu fungerar ingenting. Barnen är vettskrämda och håller panikartat i faderns byxben och modern gråter ohämmat i en lånad mobiltelefon från förvaret, som bara går att ringa i, inget annat. 

I nästa samtal från förvaret meddelas att kvinnan förts till sjukhus med en allvarlig sjukdomsbild. Vänner försöker ta reda på vad som händer, men får inga svar och ingen verkar kunna svara på några frågor av betydelse. 

Beslutet att hålla kvinnan i förvar verkar vara gjutet i sten, men ingen kan förklara varför hon ska vara där. Är det här resultatet av en tillfällig regerings ambitioner att visa sig handlingskraftig och obestridlig. Är detta förfarande imponerande eller är det förskräckande?

Marie Jansson