Normalt håller man för den utländska gloskolumnen med ett papper och läser den svenska glosan. Man säger den utländska glosan, flyttar ner papperet och kollar om det blev rätt. Sedan kommer nästa glosa, och nästa. När alla ord gåtts igenom gör man om allt på samma sätt.
Nackdelen är att man kan komma ihåg glosan för att den kommer efter en viss glosa. Energi ägnas även åt ord som man redan kan. Kvaliteten blir lidande.
Bättre är att skära till små lappar, skriva det svenska ordet på ena sidan och det utländska på den andra. Man bläddrar sedan igenom bunten och läser den svenska sidan. Kan man översättningen, hamnar lappen i en hög och blir den fel i en annan. Därefter ger man sig på felhögen, gång på gång, tills den är slut. Sedan repeterar man alla lapparna igen.
Nu ägnar man ingen energi åt de glosor man redan kan och orden kommer i olika ordning, så man lär sig glosan för dess egen betydelses skull – inte för att den kom efter ett annat ord.
Dessutom händer det saker, medvetet och icke medvetet, när man skriver lapparna. Och detta hjälper till att skapa "krokar" till ordet, så det blir lättare att komma ihåg.
Att ta lapparna åt andra hållet – läsa det utländska ordet först och kolla svenskbetydelsen – är också givande.
Mamman till en elev på högstadiet ringde om att sonen låg och grät. Han skulle aldrig klara 36 glosor i läxan. Jag bad henne skicka honom till mig och gav honom den här tekniken. Redan vid första genomgången klarade han 20 stycken.