Denna vecka står jag för sista gången på läktaren, vid Backavallens bandyplan. Första gången som jag var åskådare, var precis i början av KSK:s otroliga 70-tal. Min äldre bror hade en lumparkompis som var KSK:are, och han hade fått brorsan intresserad som i sin tur tog med mig.
Nu har det gått 50 år, och vilka minnen jag har från denna isrektangel: KSK:s möten med Örebro, heta Katrineholmsderbyn, en helt galen 6-6 match mellan Värmbol och Hälleforsnäs, bandy-VM, kvalmatcher med VGOIF, slutspelsmatcher, KSK:s kräftgång under 80-90 talet, KSK:s korta uppsving och nedläggning under 00-talet och därefter KVBS. Backavallens bandybana var en centralpunkt när Katrineholm var bandyns "Mecka", som Östdal skriver i sin fina bandyhistorik. Men nu har tiden sprungit ifrån gamla "Vallen": alltifrån en föråldrad och farlig kylanläggning, en "värmeläktare" utan värme(obs-ironi), en ibland fungerande högtalaranläggning och sist men inte minst avsaknaden av tillräckligt med toaletter.
Nu ser vi dock framåt, och hoppas: att Backavallens vaktmästare fortsätter att fixa en perfekt isyta, att de som har sin "fasta" plats på stenläktaren eller "värmeläktaren" hittar en ny plats i hallen och att KVBS fortsätter att vårda bandykulturen i bygden. Att våra förändrade vintrar, och andra klimatfaktorer gör att bandyn måste flytta inomhus är bara att acceptera. Men ändå, här ett minne från förr: Backavallen en kall vinterkväll, inramad i snö, perfekt is, belyst som en boxningsring, en publik på närmare tretusen personer, KSK mot Värmbol på planen. Då är/var bandyn som vackrast!