Ungdomsbrottslighet och gängkriminalitet är nu aktuella ämnen varje dag i media. Ungdomar med normbrytande beteende blir fler och fler och de hamnar i klar riskzon för allt grövre brottslighet. Gemensamt för det normbrytande beteendet är brist på medkänsla och respekt för andra människor och andra människors egendom. Och någonstans börjar det som riskerar att bli något mycket värre och större.
Ungdomarna uppfattar förmodligen inte sitt eget beteende som normbrytande –de vet kanske inte vad normbegreppet innebär eller känner inte gränserna för vad som är normbrytande. Hela vuxenvärlden har ett stort ansvar att vägleda barn och ungdomar. Föräldrars ansvar är centralt, skolans värdegrund där vårt normsystem ingår är vägledande dokument i fostrande av unga medborgare.
Återkommande dörrbankningar och äggkastning på fönster kan verka trivialt men är exempel på normbrytande beteende som innebär total brist på respekt. Detta är vad vi utsatts för från och till under cirka två års tid. Polisen ”har ingen bil” när vi ringer 112, socialtjänsten kan inget göra om de inte vet vilka ungdomarna är. Skolans rektor – där vi tror att dessa tonåringar går – kan inte heller agera utan att veta vilka de är.
Ja, vilka är de? Vi vet inte heller. De agerar oftast i skydd av mörkret och hinner försvinna – ibland halvt maskerade – innan vi hinner få upp en mobilkamera. Det räcker inte med något tappat eller ett skoavtryck som bevis och identifikation.
Vi kan bara agera genom att tillskriva myndigheterna med anmälan varje gång vi drabbas. Ungdomarnas agerande har passerat gränsen för pojkstreck och är på väg mot något mycket allvarligare – de är absolut i riskzon för allvarligare brott även om de inte alls själva förstår detta. Kanske inte heller deras föräldrar vet och förstår att deras tonåringar har passerat gränsen för vad vårt normsystem accepterar.
Hur kan vi i vuxenvärlden stå upp och värna normsystemet tillsammans och rädda dessa ungdomar i riskzon att hamna helt fel? I "frirummet" där resurser inte finns och där andra prioriteringar måste göras – kan dessa oidentifierade ungdomar fortsätta sin väg utför.