Sverige behöver satsa massivt på en utbyggnad av kärnkraften för att säkra tillgången på el för att möta det ökade behovet. Säger Bill, det vill säga regeringen.

Redan när idéerna presenterades skakade alla experter på huvudet. Det går inte att få en sådan utbyggnad lönsam, förklarade de. Men regeringen lät sig inte nedslås. Fakta är inte viktiga. Man var till och med inställda på att sparka igång två nedlagda reaktorer i Ringhals, trots att Vattenfalls eget folk sade att det var ”riskabelt, kostsamt och kanske inte ens möjligt.” 

OK, då satsar vi på ny kärnkraft, minst 10 nya fullskaliga reaktorer, enligt Romina Pourmokthari. Det blir aldrig lönsamt, säger experterna. Men regeringen har en lösning också på det. 

• Då går vi in och subventionerar produktionen.

Supersmart! En del av kostnaden tas alltså ut på elräkningen, och mellanskillnaden upp till god lönsamhet skickas till skattebetalarna. Nu är Vattenfall med på noterna!

Men SMR (små modulära reaktorer) då? Samma sak där. Regeringen lovar kompensation, för inte heller den produktionen förväntas bli lönsam.

Men måste vi inte se till att bygga bort bristen på el? Vilken brist? Sverige har ingen elbrist. 

Vi exporterar 35-40 tusen GWh, motsvarande mer än hela den produktion som sker i Forsmark under ett år! 

Vi ska ställa om till el. Gott så. Men hur miljövänlig elen är avgörs av hur den produceras. Det kraftslag som snabbast kan leverera ny el med små miljöstörningar är vindkraft. Så då satsar vi väl på det? Inte den här regeringen! Den vill ha kärnkraft, som

• är riskabel, kostsam och kanske inte ens möjlig.
• utgör en enkel måltavla för en aggressiv fiende
• inte har kommit ett steg närmare ett säkert slutförvar
• dras med ständigt återkommande driftsstörningar

Hål i huvudet, sa Bull! Det vill säga det politiska förnuftet.

Urban Lundin