I debatten om det så kallade guldhuset verkar ja-sägarna tycka att ”framtidstro” och ”utveckling" i Katrineholm står och faller med byggnationen av huset på torget. Vidare betraktas vi som är emot huset som ett gäng bakåtsträvare. Det är min absoluta övertygelse att alla som engagerar sig i frågan är för en utveckling av vår stad, oavsett ståndpunkt.

Frågan är väl istället vad vi tycker om hur kommunen väljer att försöka skapa utveckling. 

Ett av målen med guldhuset är att skapa mer liv och rörelse på torget. Ja, så blir det såklart när de som ska bo där rör sig till och från sin bostad. Men vi andra? Kommer vi att vilja vistas där i högre grad? Tveksamt. Nog borde väl ändå tanken vara att alla kommuninvånare ska känna att det är trivsamt att vistas på torget och att det skapas anledningar till att vi ska vilja vara där? Det som saknas på torget är inte bostäder.

Som återvändare till barndomsstaden känner jag mig bedrövad över att det förefaller saknas en genomtänkt plan för att även skapa trivsel när bostäder planeras, exempelvis byggnader i samklang med omgivande hus och gröna ytor avsedda för oss alla. Jag ser ingenting av det. Har jag missat något? Devisen verkar vara: ju svulstigare och högre hus desto bättre. Tänk om exempelvis huset som nu byggs intill stadsparken hade kunnat få vara något mindre och lite lägre. 

Det är klart att det handlar om ekonomi. Men med ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv och en fäbless för svulstiga kåkar får vi en miljö i vår lilla stad som inte är särskilt trivsam. Vi vill väl att folk ska vilja flytta hit?