Att förskolan kan vara en trång och stressig plats för både personal och barn är ingen större nyhet. Kommunen har därför de senaste åren satsat stort på att bygga upp nya förskolor, med en önskan om ökad fokus på stimulans och pedagogik. Trotts de stora satsningarna glöms en utsatt grupp barns rätt till trygghet och utveckling bort i kommunens plan i bygget av förskolor.
Barn med intellektuell funktionsnedsättning och autism eller med likvärdiga diagnoser, sätts idag in i vanliga förskolor där dom går miste om både trygghet, stimulans och utformad pedagogik efter barnets behov. Det kan enkelt förklaras som en förvaring av barnen.
Barnens hjälpinsatser blir ofta i form av en resurs. Men sällan är de en resurs till just barnet utan istället är det extra resurs till hela barngrupper. Och ännu mer sällan är det att den här resurs får en plats i barngrupper på heltid. Personalen på förskolan saknar ofta både utbildning och erfarenhet kring barn med diagnos.
Därför hamnar ofta ansvaret på föräldrarna att lära upp personalen och dessutom se till att sköta kontakten mellan habilitering, LSS-insatser, sjukhus och förskolan.
Trotts det, glöms ofta kommunikationsträning, sjukgymnastik och träning i självständighet bort under dagen på förskolan, och förståelsen för att inlärningen hos barnet ser annorlunda ute och sker långsammare skylls bort på barnet som sägs inte vara intresserad.
I förskolans värld ska alla barn inkluderas, men hur gör man med de barn som inte har behov av eller vill inkluderas? Kommunen borde satsa på om inte en hel förskola så åtminstone en centralt belägen avdelning hos en förskola. Där barn med olika diagnoser som inte platsar på en vanlig förskola kan känna sig trygga. Där man sätter in erfaren och kunnig personal som förstår sitt uppdrag och med en liten grupp barn som får träning och lärande individanpassat.
För visst är det så att ju mer tid och pengar som läggs på dom här underbara barnen i tidig ålder, ju mer självständiga blir dom och ju mindre kommer dom kosta samhället som vuxna. Det tjänar vi alla på.
Min son gick ca 5 år på förskolan och aldrig under den tiden fick vi hem en täckning eller ens ett julpyssel. Idag går han på grundsärskolan och när han gått där i ynka 2 månader fick jag den äntligen, den första teckningen!
Det säger en del om vad rätt anpassad miljö kan åstadkomma.