I dag låter man de gamla får bo kvar i sin hemmiljö så länge som möjligt, utan att tänka på att hemmiljön blir mer och mer otrevlig ju äldre man blir. 

För det kvittar hur frisk du än är ut medicinsk synvinkel, det kommer en dag då du inte orkar gå ut och skotta, eller klippa gräset. Att byta glödlampa i taket är inte lätt, när det är lite si och så med balansen.

Det sociala umgänget krymper samtidigt som man inte orkar gå så långa sträckor, kanske också för att det är halt ute. Och krymper gör också aptiten när man äter i sin ensamhet. Och hur många, tror ni, går och lägger sig varje kväll med en rädsla för att inte ens vakna upp nästa morgon, och att ingen ska upptäcka detta förrän långt senare?

Så varför kan man inte lita på den enskilde individen, som säger att man inte orkar bo hemma längre? Tror ni inte att dessa människor har analyserat sin situation noga och tagit beslut, väl medvetna om att de måste lämna det invanda för alltid. Men där tanken på alla arbetsuppgifter de inte längre mäktar med avgör, och där man inte vill gå omkring och vara rätt för vad som kan hända när ingen ser eller märker något. 

Hur kan det vara så svårt att inse att ju äldre vi blir, desto mer blir vi beroende av andra både för vårt fysiska men även psykiska välmående.

Det verkar som om tjänstemännen hellre låter boenden stå halvfulla, än att låta någon som inte passar deras kriterier få en plats fast de inget hellre vill. För till skillnad från andra kommuner finns det plats i Katrineholm.

Det finns många grader i helvetet, men Katrineholms kommun har lyckats hitta ytterligare en nivå.