Kriminaliteten utgör ett allvarligt hot mot vårt samhälle. I gängkretsarna utvecklas en attityd till andra människor, där minsta provokation kan utlösa dödligt våld. Hur kan någon leva med sig själv efter att på nära håll ha avfyrat flera skott i huvudet på en verklig eller inbillad motståndare?

Diskussionen om vad som kan/bör göras har pågått i åratal. För närvarande är tendensen att den politiska högern vill se fler poliser och större befogenheter som främsta motmedel, medan vänstern hela tiden påpekar att man måste stoppa nyrekryteringen genom insatser från det sociala. Lösningen ligger förstås i att göra både-och, vilket nog båda lägren inser.

I ett inslag på TV berättade en före detta gängkriminell hur mycket pengar som låg i knarkförsäljningen. På bara några veckor hade han dragit ihop rena fantasisummor, som räckte till flera Rolexklockor, och dessutom en hyfsad sportbil. Var kommer alla dessa pengar ifrån? Jag tror inte att hans bröder i de utsatta områdena har hostat upp alla dessa pengar. De som köper knarket är välbeställda människor. Och de lever inte i några utsatta områden. Den bild som växer fram är den av partyknarkande medelklassmänniskor, för det mesta infödda svenskar. Det är de, som i egenskap av konsumenter, underhåller systemet. 

”Follow the money” är en grundregel, när man vill utreda brott. När hörde ni senast det rådet från etablerade politiker? Det finns naturligtvis en orsak till tystnaden. Den partajande medelklassen omfattar viktiga väljargrupper. Så låt de utsatta skjuta ihjäl varandra, så länge inte leveransen av knarket äventyras!